PÅ GRÄNSEN MELLAN KUMLINGE OCH BRÄNDÖ KOMMUNER.

Sjöolyckan år 1773 som krävde åtta liv
I gyttret av holmar, skär och grynnor i Ålands östra skärgård ligger en liten kobbe som på kartan bär namnet Gravstensgrundet. Där står sedan slutet av 1700-talet en minnessten rest över en drunknad löjtnant. Men egentligen var katastrofen betydligt större: Åtta människor miste livet en kulen höstkväll 1773. Men de övriga sju var bara enkla odalmän – och över sådana restes inga stenar.

 
I den åländska skärgården, i gyttret av kobbar, holmar och skär som breder ut sig mellan den åländska huvudön och finländska fastlandet, finns en grynna som sedan 1770-talet bär namnet Gravstensgrundet. Det gör den därför att där finns en vackert utformad minnessten, rest av unge löjtnant Taubes sörjande föräldrar. Löjtnanten slutade abrupt sina dagar i det iskalla novbembervattnet 1773 tillsammans med sju andra personer, stadd på resa från fästmön i Stockholm till hemmet i Finland. Än i dag påminner stenen ortsbor och båtturister om faran att resa över havet.

Resan som tog åtta liv
Den 15 november 1773 omkom åtta människor i mörker och snöstorm när deras båt gick på grund och förliste vid denna lilla kobbe som sedermera fått namnet Gravstensgrundet. Minnesstenen är rest till minnet av en av de omkomna, den tjugosjuårige löjtnanten Gustaf Adolph Taube från Hermansaari säteri i Satakunta.

Löjtnanten kom från den bästa av familjer och hade en lovande karriär framför sig. Han var förlovad med fröken Ulrica Ehrendorff och hade just tillbringat en tid hos hennes familj i Stockholm. I sällskap med honom reste hans betjänt och regementspastor Magnus Rungius.

Överfarten från Grisslehamn till Eckerö och vidare till Kumlinge hade gått utan problem. Dagen var något framskriden när man anlände till gästgivaregården i Kumlinge. En fembordsbåt, försedd med segel och bemannad med sex man anskaffades för den vidare färden till Brändö.

Ingen tycks ha varnat de resande för faran med att starta så nära kvällningen och efter intaget middagsmål gav man sig av.

Ytterligare en resande hade slutit sig till sällskapet, en dräng från Sibby i Sund, så man var nu sammanlagt tio personer. Båten var tungt lastad eftersom både Taube och Rungius medförde varsin schäs som var placerade mitt i båten. Därmed kunde båten heller inte ros.

Vinden vred emot och man tvingades kryssa i det tilltagande mörkret. Rorsmannen, Olof Andersson, ville ta i land på Björkö men Taube och Rungius vägrade eftersom de med kurir redan tingat uppvärmt nattkvarter i Brändö. Man kom snart ur kurs och i de grundfyllda vattnen söder om Falkklobb gick man på en undervattensklippa. Rorsmannen stötte ifrån men båten gjorde en överhalning och tog in vatten. Seglen togs ned men hamnade i vattnet och båten drev upp mot den kobbe där monumentet idag står.

 
Så här ser det i dag ut på platsen dör olyckan inträffade. Det var vid de vassa klipporna längst till vänster som båten gick på grund, varpå besättningen lyckades föra båten till kobben till höger, som är Gravstensgrundet (minnesstenen skymtar på bilden). Där hoppad Tomas Tomasson i land, men båten gled bort och slog runt. Olof Andersson kunde rädda sig i land på den branta och ogästvänliga ön Falkklobb i bakgrunden. För 200 år sedan var vattenståndet ungefär en meter högre än i dag. Sannolikt låg klipporna där båten först strandade på den tiden under vattenytan eller just i vattenbrynet.

Thomas Tomasson grep då vad han trodde vara förtöjningslinan och hoppade iland men märkte snart att han istället fått med sig remmen till sin matsäck. Båten gled ut i mörkret och kantrade. Tomasson kunde bara urskilja den vita masttoppen men han hörde de drunknandes röster när de anropade Gud om frälsning.

Rorsmannen, Olof Andersson, var den enda ombordvarande som räddade sig. Han lyckades klamra sig fast vid kölen tills båten drev iland på Falkklobb. Både han och Tomasson lyckades hålla sig i livet tills de räddades två dagar senare och fördes till Björkö.

Flera båtlag sökte sedan efter de omkomna och redan första dagen påträffades Taubes lik på två famnars vatten ungefär 25 meter från Falkklobb. Under de följande dagarna påträffade man också de övriga omkomna utom en förselkarl som förblev borta.

Lästips

• Stenen som minner om en drunknad löjtnant av Håkan Skogsjö, publicerad i Släktforskarnas årsbok 1996, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Artikeln finns också på publicerad på Internet, klicka här.