RÖDHAMN FÖRR
en sammanfattning
- av Jan Andersson

På Rödhamn fanns krog, lots och fyr.Rödhamn är egentligen namnet på en hamnplats i en ögrupp något över en mil sydost om Mariehamn, men i vardagligt tal refererar man till hela ögruppen med namnet Rödhamn. Hamnen var i århundraden en av de viktigaste ankarplatserna vid farleden mellan Sverige och Finland och det finns många historiska lämningar på öarna. Utförliga skyltar berättar om ögruppens historia.

 
Blev nöjeshamn. Under 1900-talet lämnade nyttofunktionerna – den gamla sjökrogen, lotsstationen och radiofyren – successivt Rödhamn. I stället blev den fina naturhamnen en populär ankringsplats för nöjesseglare, särskilt sedan lotsstugan på 1920-talet övertagits av Åländska Segelsällskapet. Det här vykortet är sannolikt tagit på 1930-talet. Numera finns åter en enkel sjökrog på Rödhamn under sommarmånaderna.

Här ankrade både hertigar och vedskeppare
Tusentals fartyg har sedan medeltiden funnit lä och skydd under Rödhamns klippor. Det stora kronofaret mellan Sverige och Finland passerade Rödhamn, den första hamnplatsen som skyddade för alla väder när man kommit över Ålands hav. Rödhamn är namnet på själva hamnen som innesluts av fyra öar. Redan för tusen år sedan bör den lilla ögruppen ha lämnat tillräckligt skydd för att man skulle kunna ankra eller förtöja där i väntan på bättre väder.

Sjöfarten under medeltiden och även senare var i hög grad bunden till kustfarleder där man kunde finna övernattningsplatser och skydd för hårt väder. Det var också mycket svårt att kryssa i de trånga farlederna inomskärs vilket gjorde att man ibland kunde bli liggande i flera veckor på en ankarplats i väntan på bättre vind. Öarna vid Rödhamn bär spår av forna tiders sjöfart. Både på Långö och Rödö finns omfattande ristningar med namn och vapensköldar. På Rödö finns grunden till ett sjöfararkapell som troligen uppförts under medeltiden och på Gloskär ser man ännu spår av de byggnader som hörde till sjökrogen som var verksam där från mitten av 1700-talet fram till början av 1900-talet.

På Långö anlades 1818 en lotsstation som var verksam där till slutet av 1920-talet. Lotsstugan byggdes på öns högsta punkt och idag står där en kopia av den lotsstuga som uppfördes på samma plats 1903. Den nya stugan har byggts som klubbhus för Åländska Segelsällskapet som sedan början av 1930-talet arrenderar Långö och har medlems- och gästhamn där. De övriga byggnaderna uppe på ön hör alla till den radiofyr som åren 1937–1970 var i drift där. Både bostads-, maskinhus, bastu, uthusbyggnader och sjöbodar är bevarade medan antennerna till anläggningen tagits bort. De rösen och sjömärken som finns på både Långö och Rödö är inte äldre än 140 år. Under Krimkriget 1854–56 rev myndigheterna ned alla sjömärken för att försvåra navigeringen för den engelsk-franska flotta som opererade i de åländska vattnen.

Det är idag svårt att föreställa sig hur viktig en plats som Rödhamn en gång i tiden var för rikets kommunikationer. Före 1800-talet skedde en stor del av alla transporter över vattnet. Stockholm var för sin försörjning beroende av både livsmedel och ved från Österbotten och den finländska skärgården. I det stora kronofaret förbi Rödhamn passerade regeringens örlogsfartyg, under krigstid transporterades knektar på väg till slagfältet där och flera svenska kungars resor längs samma led finns dokumenterade. Här passerade fartyg på väg till och från Kastelholms slott och en del av de österbottningar som brukade trafikera Stockholm. Den svenska flottan använde regelbundet Rödhamn som ankarplats. Som mest kunde det kanske ligga något tiotal fartyg där samtidigt. Under seglationssäsongen såg man ett ständigt vimmel av segel från Ledsund vid Lemlands sydspets ut mot Lågskär och ända tills de försvann bakom horisonten ute på Ålands hav.

Rödö – bönernas och ristningarnas ö

Längs forna tiders farleder stod ibland anspråkslösa kapell där de sjöfarande kunde be om högre makters bistånd vid den fortsatta resan. På Åland är flera små sjöfararkapell kända och man har också påträffat medeltida mynt i två av dem. Historien bakom kapellet på Rödö är okänd men byggnaden kan mycket väl ha en medeltida bakgrund. Det finns en uppgift från 1652 om en kyrkobyggnad vid Rödhamn. Idag kan man bara se de oregelbundna murresterna av byggnaden som har en omkrets av ca 11x16 meter. Murarna är kallmurade, man använde alltså inget murbruk mellan stenarna.

Kyrkan höll länge en offerstock ute på Rödhamn och det förefaller troligt att den var placerad i anslutning till kapellet. Pengarna som sjöfararna offrade användes sedan till bland annat fattig- och sjukvården i församlingen. En offerstock vid Rödhamn – eller Rödan – som hamnen oftast kallades, nämns flera gånger under 1600-talet. 1637 konstateras att stocken är olåst och att pengarna stjäls bort. Den myndige landsprosten Boetius Murenius bestämde att en ny, kraftigt järnbeslagen stock med goda lås skulle placeras där. 1699 konstateras åter att offerstocken är fördärvad och plundrad. Så sent som 1730 finns det uppgifter om att offerstocken på Rödhamn förnyats.

På berghällarna nedanför kapellruinen finns en rad ristningar där de resande fördrivit tiden med att hacka in sina namn och i några fall också sina vapensköldar. I flera av ristningarna finns besöksdatum från 1600-talet inhackade. När solen står högt eller vädret är mulet kan ristningarna vara svåra att upptäcka.Tydligast syns ett solur som är inhugget direkt under en vapensköld med namnet Olof Göstafsson och årtalet 1621. Olof Göstafsson var befallningsman över Kastelholm och Åland åren 1610–1612.

Högre upp på holmen ligger en rad rösen av varierande storlek och karaktär vars ålder inte är kända. Till formen liknar flera av dem förhistoriska gravrösen men det kan också röra sig om resterna av sjömärken. Högst uppe på holmen står ett vitkalkat kummel som är uppbyggt av resterna av en betydligt större konstruktion. Ursprungligen uppförde besättningen på fartyget Turunmaa-Norden 1787 under kriget mellan Sverige och Ryssland ett batteri på platsen. Detta förstördes under kriget 1808–1809 och återuppbyggdes 1817 i form av en tresidig, åtta meter hög pyramid. År 1828 förstördes denna men återuppbyggdes omedelbart för att 1843 höjas med två meter. 1854, under Krimkriget som också drabbade Åland, raserades kumlet och återuppbyggdes 1856 i form av en trubbig, fyrkantig pyramid.

Mellan kapellet och kumlet finns också en labyrint eller jungfrudans av sten utlagd på berget. Det var förr relativt vanligt att sjöfarande i väntan på lämpligt väder byggde sådana. Labyrinterna är svåra att datera eftersom man lagt ut sådana ända från förhistorisk tid till nutid.

Krogen vid havets rand

Forna tiders sjöfarare som var helt beroende av vinden för sin framfart kunde ibland vid dålig väderlek bli liggande länge i någon hamn längs farleden. I värsta fall kunde man vid svåra vindförhållanden bli liggande och vänta i flera veckor vid en vanlig resa mellan Finland och Sverige. Det kunde då bli dåligt med mathållningen ombord. Särskilt svårt blev det om man transporterade kreatur och fodret tog slut. Komforten ombord var i allmänhet ringa och man kokade och åt ofta i land.

Passagerare från högre samhällsklasser hade högre krav på inkvartering och förtäring och övernattade gärna på ett gästgiveri. Gästgiverierna benämndes förr ofta krogar. Visserligen serverades starka drycker där men innehavaren var också förpliktigad att hålla de resande med rum och skaffa foder åt djuren.

Krogen på Rödhamn förefaller att ha inlett sin verksamhet 1758. Den förste krögaren hette Eric Lindström och han arrenderade Gloskär med omgivande kronoholmar på 25 år. Han fick också rätt att bedriva fiske på tillhörande vatten. Enligt arrendekontraktet skulle han själv uppföra de byggnader som behövdes för krogens verksamhet. Han skulle förse de sjöfarande med husmanskost, vin och måltidsdricka. Gästerna skulle »hafva tillgång på tarfelig mat och anständigt dukat bord, som säng med tvenne lakan och täcke». Krögaren skulle också skaffa fram foder åt medföljande kreatur.

Krogens läge var ypperligt och verksamheten tycks ha varit lönsam. 1789 taxerades krögaren Per Lindholm för 50 kanntal. Av de 17 gästgiverier och privilegierade krogar som finns förtecknade på Åland det året är det bara krogen i Flisö, Föglö, som taxeras lika högt. Byggnadsverksamheten förefaller att ha varit livlig. 1791 fanns ett femtontal större och mindre byggnader på ön. Öarna var då, liksom långt in på 1900-talet, nästan trädlösa och kraftigt nedbetade av de får och den nötboskap som fanns där ute.

En period under 1820- och 1830-talet bodde två familjer med tjänstefolk på Gloskär. Dessutom fanns det lotsar på den nyinrättade lotsplatsen på grannön Långö. Johan Fogelström arrenderade krogen ända från 1840 till 1873. Vid sidan av krögeriet drev han en period fraktfart med två jakter. Han byggde också ett nytt boningshus på »Krögas», som stället kallades. Huset stod kvar ända fram till 1950-talet när det revs. 1873 fick han sin grav i havet när han på hemväg från Mariehamn välte med sin båt i Nåtö ström.

Den siste krögaren på Rödhamn blev Herman Ekholm som fick sköta en rörelse som utvecklingen hade dömt att försvinna. Rätten att servera sprit hade försvunnit redan 1865 och 1915 togs ölrättigheterna bort. Familjen Ekholm fick också klara sig utan dräng och piga och skötte ensamma den tynande rörelsen. Det går inte att fastställa när krogrörelsen upphörde. Man övergick gradvis till att leva av fiske när gästerna uteblev. 1930 omkommer den siste krögaren då han går ned sig i isen på väg från Rödham till fasta Lemland.

Rödhamns lotsstuga fanns i hundra år

Lotsstugan är mycket strategiskt placerad med utsikt över den stora farleden mellan Sverige och Finland som sedan urminnes tid löper igenom Lemlands södra skärgård. I sydostlig riktning ser man Ledsund där Ålands första båk byggdes på sydspetsen av Lemland, troligen i början av 1600-talet. Idag är sundet något av en flaskhals för jättefärjorna som fortfarande följer den gamla farleden. Förbi Ledsund och rakt söderut ser man ett gytter av små öar och grynnor som som täcker havsområdet söder om Föglö och som omöjliggör fartygstrafik där. I sydväst, på Lilla Båtskär, syns det karakteristiska tornet från den nedlagda järngruvan och byggnaderna som hörde till den 1990 nedlagda lotsstationen där. Stationen kallades Nyhamn efter den närbelägna ö där den sista hamnen före överfarten av Ålands hav ligger och där Nyhamns första lotsstation fanns. Strax norr om Lilla Båtskär ligger Stora Båtskär där lotsstationen fanns till 1940. Huvudbyggnaden syns tydligt från Rödhamn. Långt söderut ser man klara dagar Lågskärs fyr.

Ett organiserat lotsväsende infördes först på 1720-talet i Finland och uppgifterna om lotsverksamheten i äldre tid är följaktligen mycket ofullständiga. Både Rödhamn och Nyhamn omnämns dock 1650 som lotsstationer på vägen från Furusund i Sverige till Sottunga på Åland. 1818 indrogs lotsplatsen vid Ledsund och flyttades till Rödhamn som då saknade lotsstation. Den tidens lotsar måste sköta en betydande del av sin försörjning genom att fiska och hålla egna djur. Eftersom naturtillgångarna ute på Rödhamn var synnerligen magra fick Rödhamnslotsarna 1818 tillstånd att utnyttja Sundskären och Lågskären som löneförbättring. Ögrupperna ses rakt söderut från Rödhamn, ute i Ålands hav. Alla skär var kala utom Långören, men man kunde säkert få ihop lite foder i bergsklevarna – och fiskevattnen var givande. Dessutom har tillgången på säl tidigare varit god i området.

En lotsstuga uppfördes 1818 på Långö. Efter Krimkriget 1854–56 som också drabbade Åland uppfördes en ny stuga 1903 på den plats där den nuvarande stugan står. Efter att stationen lades ned i slutet av 1920-talet såldes stugan till Åländska Segelsällskapet som använde den som utflyktsstuga. I slutet av 1980-talet ansåg man att stugan var i för dåligt skick för att det skulle löna sig att underhålla den och stugan brändes ned. En ny stuga uppfördes efter typritningar från 1903 och man återställde bland annat det lilla utsiktstornet på taket som avlägsnats vid en tidigare renovering av den ursprungliga stugan. Stugan har också målats i de ursprungliga färgerna. Interiören är dock modern och anpassad till seglarföreningens verksamhet. Strax söder om stugan finns en kompass inhuggen i berget.

Från radiofyren lotsades fartyg

Hösten 1937 stod Rödhamns radiofyr klar och den var då den tredje radiofyren i Finland efter Gråhara och Utö. Själva fyrhuset stod högst uppe på västra delen av ön. Det innehöll ett maskinrum med två femton hästkrafters Listersdieslar och bränsle- och kylvattenstankar och ett annat rum fyllt med ackumulatorer. Resten av byggnaden var fylld med radiofyrapparatur och instrumenttavlor. Strax öster om fyrbyggnaden stod radioantennerna som togs bort när fyren lades ned. På sjösidan, nedanför fyrbyggnaden stod nautofonen, den kraftfulla sirenanläggning som var kopplad till radiofyrens signalering och skulle varna sjöfarten vid dålig sikt. Den största byggnaden i området är fyrvaktarnas bostadshus som innehöll tre lägenheter om två rum och kök. Bostadshuset flankeras av en matkällare i betong och ett uthus som bland annat innehåller vedlider och toaletter. En bit söderut står också en bastu. Nere i hamnen fanns bryggor och båthus för personalen.

Radiofyren sände automatiskt sex minuter en gång i halvtimmen, dygnet runt, men nautofonen skulle testas manuellt varje eftermiddag sex minuter över två. Det dova råmandet från Rödhamn hördes bra i stora delar av Lemland och folk tog för vana att ställa klockan efter det eller så tog man det som en signal om kaffetid. Så fort sikten försämrades till en sjömil skulle radiofyren och nautofonen sättas igång och sända kontinuerligt tills sikten åter förbättrades.

Fyren krävde en del underhållsarbete. Dieselmotorerna skulle ha bränsle som rullades upp från bryggan i 200-liters fat och ackumulatorerna som drev fyren och nautofonen skulle hållas laddade. När det rådde klar sikt körde man en diesel i 8–10 timmar ungefär vart tredje dygn, vid kontinuerligt dålig sikt måste man hålla igång en maskin hela tiden och klarade då nätt och jämnt av strömbehovet.

 
Maskinrummet. För att driva radiofyren på Rödhamn krävdes ett par rejäla dieselmotorer. Här ses maskinrummet i bottenvåningen. Det har återställts och ser i dag likadant ut som när radiofyren stängde på vid midnatt på nyårsafton 1970.

När radiofyren på Rödhamn byggdes levde fortfarande den gamla skärgårdskulturen i området. Det bodde fortfarande fiskare och skutskeppare på flera öar i närheten. En del av södra Lemlands kust var väglös och folket som bodde där var i praktiken skärgårdsbor. Folket på Rödhamn ingick snart i skärgårdsgemenskapen. Det hörde till att man hjälpte varandra vid höbärgning eller när någon större båt skulle dras upp eller sjösättas. Trots det begränsade betet på Rödhamn höll två av familjerna en gemensam ko som respektive delägare kunde mjölka varannan dag. Tidvis höll man både gris och får, och en katt var självskriven medlem i varje hushåll. Några små täppor tog man också upp i den magra jorden. När man skulle komplettera förråden for man liksom andra skärgårdsbor regelbundet över havet till Sverige i sina små båtar och handlade där, en tradition som fortsatte ända till färjtrafiken över Ålands hav inleddes 1959. Fyrfolket fiskade mycket. I synnerhet torskfisket med långrev var långa perioder mycket givande. Flera av fyrvaktarna var också passionerade säljägare och sköt tidvis en hel del säl ute vid Sundskären och Lågskärs fyrland.

Under andra världskriget fick livet på ön en mörkare prägel. En tid fanns vaktpersonal stationerad i lotsstugan, betongkällaren fungerade som skyddsrum men trots ständiga överflygningar av militärplan drabbades man aldrig av något anfall. Hösten 1944 flydde estländarna över havet och flera båtar kom till Rödhamn. Vid flera tillfällen sköljdes kropparna av döda flyktingar upp på holmar i närheten.

Beslutet om att fyren skulle läggas ned kom ganska oväntat för personalen. Det kändes både konstigt och vemodigt för fyrmästare Volmar Karlsson att efter 33 års tjänsgöring på Rödhamn stänga av strömmen till fyren klockan 24.00 på nyårsafton 1970/71. Det var en natt med dålig sikt men där ute i mörket plöjde fartygen fram ledda av nya och effektivare vägvisare. Rödhamnsborna flyttade bort och det sista fyrvaktarsamhället på Åland upplöstes. De som levat på fyrlandet berättar om ett gott liv i sämja med varandra och naturen.


En gammal krigare på Rödö

Plötsligt ser han något bekant. Halvt gömt under den gröna mossan skymtar linjerna av en vapensköld omgiven av text. Med en vass stenflisa börjar han krafsa bort växtligheten och högst upp i ristningen framträder nu namnet Forbus. Det är ju hans herre, generalen Arvid Forbus, som har knackat in ristningen. Där står till och med datum – den 22 september 1647. Vi känner till episoden eftersom Wannsonius i ett brev till Artur Forbus berättar om den i hans tycke märkliga händelsen. Så här berättar han:

Detta namnet med årtalet och vapnen var med grön mossa av salta vattnet tillgrodder likasom (med) lim. Där satte jag mig om dagen neder och tog en bergeskärva, filade och rev av mossan, polerade av namnet och vapnet syntes rent och klart; och står det så djupt i berget likasom om stenhuggare det uthuggit hade. Och det var min största ro att jag fick det fila rent och polera klart, det jag så högt älskade som jag åstundar komma till min hustru och små fattiga barn.

Arvid Forbus (född 1598 i Finland) var vid sitt besök på Rödö en ärrad yrkesmilitär som överlevt drabbningar på en rad slagfält nere i Europa. Han omnämns 1630 som överstelöjtnant vid ett finskt fotregemente, deltog i slaget vid Nördlingen 1634 och följde därefter hertigen Bernhard av Weimar och anförde i flera drabbningar dennes hela infanteri. 1638 återvände han till Sverige där han mottog stora hedersbetygelser och blev naturaliserad svensk adelsman. Drottning Kristina fäste sig vid driftige krigaren och belönade honom med talrika förläningar. 1641 utnämndes han till befälhavare i Vorpommern och kommendant i Stralsund, 1646 blev han generalmajor i infanteriet och 1648 viceguvernör i Pommern. Slutligen utnämndes han till både krigsråd och riksråd. När han 1665 slutade sina dagar i Stettin, nuvarande Szczecin i Polen, var han friherre. Han och hans fru ligger båda begravda i präktiga kopparkistor i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

När du ser ristningen med de litet oregelbundna bokstäverna vet du att det ligger en hård hand bakom den, en hand som styrt över liv och död, över soldathorder och ockuperat land. Ett av de få spår som ännu finns kvar efter viceguvernören ser du här i Rödös bergsida.

Vägbeskrivning

Båt behövs. Rödhamn är en grupp skär söder om Mariehamn och hör till Lemlands kommun. För att komma dit behöver man båt (inga reguljära förbindelser finns). Från Österhamn i Mariehamn följer man småbåtsfarleden mot söder och senare sydost. Efter omkring 15 kilometer kommer man till Rödhamn.