ÅLÄNDSK STENÅLDER

Långbergsödaområdet i förhistorisk tid
De första människorna på Åland slog sig ner i det som i dag är bergen norr om byn Långbergsöda i Saltviks kommun. Det var för omkring 6000 år sedan. Men landskapet och miljön var så annorlunda på den tiden; bergen några mindre lövskogsklädda öar i ett stort hav och klimatet sannolikt varmt som vid Medelhavet. De första ålänningarna var säljägare, som hade sin fasta hemvist på det finländska fastlandet.

Kanske såg det ut så här när de första första människorna bodde på Åland för 6000 år sedan. Några enkla hyddor nere vid stranden på en mindre ö, några kilometer från strand till strand. Människorna som bodde i hyddorna var säljägare och sannolikt bosatta på Åland enbart säsongsvis. Sin egentliga hemvist hade de på nuvarande Finlands fastland. En fascinerande fråga är hur de klarade att ta sig den långa sträckan – mer än hundra kilometer – över det öppna hav som då fanns mellan Åland och Finland. Sannolikt var stenåldersmänniskorna betydligt mer kunniga i segling och navigation än vad vi föreställer oss.

Långbergsöda
Orrdalsklint och Långbergen hör till de områden på Åland som först höjde sig ur havet för 10 000 år sedan. På bergssluttningarna syns spåren efter Östersjöns forna stränder i de högt belägna stenåkrarnas strandvallar.

När de första människorna når övärlden för 6000 år sedan utgör bergen och den mellanliggande dalgången den största samman-hängande landytan. I dalen kan sedan bebyggelseutvecklingen följas under 3500 år på 15 olika boplatser. Här möter den östliga kamkeramiska kulturkretsen den västliga gropkeramiska.

Målsättningen med Långbergsödaprojektet är att bevara kulturmiljön kring boplatskomplexet och göra området tillgängligt för alla. Rekonstruktioner, kultur- och naturstigar visar hur människorna levde och bodde under stenåldern.

Åland stiger ur havet
De högsta delarna av Åland, Orrdalsklint och Långbergen i Saltvik, började stiga ur havet för 10.000 år sedan. De syntes då som två små skär långt ute i Yoldiahavet. Runtomkring svallade havet stort och mäktigt. I dag syns lämningar efter de forna stränderna mer än 100 meter ovanför dagens havsnivå. Vattnet var salt men Yoldiahavet förvandlades med tiden till en sötvattensjö, Ancylussjön, vars stränder idag ligger mellan 65 och 100 meter högre än dagens havsnivå. Ännu fanns ingen bosättning på öarna.

Ur havet steg till följd av landhöjningen fler öar och skär och Åland blev ständigt större. Vattnet blev salt igen när Litorinahavet bildades. Havets rikedom på säl, fisk och sjöfågel lockade till sig människor. När den första bosättningen kom till öarna låg stranden 55 meter högre än idag och landytan uppgick till 25 kvadratkilometer. Vid stenålderns slutskede hade ytan ökat till 500 kvadratkilometer. I dag är den 1480 kvadratkilometer.

Landhöjningen pågår fortfarande och Åland höjer sig mellan 50 och 60 cm ur havet på 100 år. Stenåkrarna är våra mest karaktäristiska lämningar efter Östersjöns forna stränder. Allt lätt material som sand har sköljts bort av vågornas våldsamma kraft. Kvar blev de nakna stenarna som en påminnelse om att här en gång var strand.

På öarna längst ut mot havet ser vi alltjämt samma fenomen upprepas. Vid stränderna bildas nya stenåkrar på samma sätt som för 10.000 år sedan då allt började.

När kom människorna hit och varifrån?
I  Långbergsöda kan man följa Ålands äldsta bosättning under 3500 år. Området är ett gränsland mellan öst och väst där olika kulturer har mötts.

De arkeologiska undersökningar som har gjorts i Långbergsöda visar att de första människorna kom hit för 6000 år sedan. Fynden berättar att de kom österifrån och tillhörde den kamkeramiska kulturkretsen som var spridd över ett vidsträckt geografiskt område.

Det var en stor prestation att ta sig över det väldiga vattenområde som då fanns mellan Långbergsöda och nuvarande Åbolands skärgård, där närmaste kända boplats från samma tid ligger. Avståndet är fågelvägen över 100 km. Hur man har tillryggalagt detta vet vi inte ännu. Har man tagit sig hit över isen eller över öppet vatten?

För 4500 år sedan kom invandrare västerifrån över Ålands hav. Det visar fynden från de boplatser som ligger längre ner i söder i dalgången. De som bott här har tillhört den gropkeramiska kulturkretsen. Närmaste område med boptatser som tillhör den kulturen finns i Uppland. Bosättningen var kustbunden och boplatser har påträffats utefter svenska ost- och västkusten ända till Norge. Åland är kulturkretsens östligaste utbredningsområde.

Kiukaiskulturen ersätter gropkeramiken under slutet av stenåldern för 3800 år sedan. Fynden från dessa boplatser visar att både östliga och västliga impulser nått Åland. Perioden markerar en övergång mot bronsålder.

Var på Åland bodde man?
De äldsta boplatserna ligger på norra Åland i anslutning till de högst belägna områdena. Det fanns inte så många platser att välja på då de första ålänningarna kom hit. I stenålders slutskede 2000 år senare var valmöjligheterna betydligt större.

Sammanlagt har ett fyrtiotal boplatser hittills upptäckts. De flesta finns i Långbergsöda där hela 15 boplatser från olika tidsperioder har påträffats. Ett annat viktigt område finns runt Getabergen. På resten av Åland är boplatserna jämnare spridda över de större öar som då var ovanför vattenytan.

När de första människorna hittade hit till övärlden såg naturen helt annorlunda ut än den gör i dag.

Åland bestod endast av några små öar. Klimatet var varmare och fuktigare. Stenåldersmänniskan levde här i en naturmiljö som dominerades av lövträd. Det vanligaste trädslager var björk som växte i skogar med inslag av al, ask, hassel, ek och de mer värmeälskande trädslagen lind, alm och bok. På de torrare bergssluttningarna växte tall. Den största skillnaden mot i dag var att granen saknades.

Stenålderns Långbergsöda. Kartan visar hur stor landyta som var ovanför vattnet när de första människorna bosatte sig i Långbergsöda. I dalgången (mitt på bilden) visar i dag skyltar och rekonstruktioner hur det var att leva under stenåldern. Längs naturstigen på Långbergen (svarta linjerna) går det att se den miljö de första åläningarna levde i. Skalstrecket nere till höger utmärker en kilometer.

Hur levde man?
Stenåldersmänniskorna förde ett rörligt liv som jägare och fiskare. Tillgången på föda bestämde var man bosatte sig under olika årstider och naturen skattades på vad den hade att ge. Till Långbergsöda kom man för att jaga säl.

De viktigaste jaktbytena var gråsäl, vikare och till och med grönlandssäl som levde i Östersjön under stenåldern. Andra byten var sjöfågel och småvilt. Dessutom fiskade man och samlade in ätliga växter. Hundar hjälpte till vid jakten.

Beroende på årstid varierade sysslorna men det var viktigt att samla in mat till förråden. Utmärkande för hela tidsperioden var att man bosatte sig nära stranden och ofta i skydd av en bergsbrant. Sand var det underlag man valde för sina hyddor.

Säljägarnas hyddor var enkla och rundbottnade. De var väl anpassade för ett rörligt liv.
Hur de såg ut mer i detalj vet vi dock inte, endast de stenlagda hyddgolven har påträffats
vid utgrävningar. 


På en undersökt boplats har resterna av en hyddkonstruktion med stenlagt golv påträffats. Den har troligen haft en stomme avslanorsom täckts över av ris, sälskinn eller annat lämpligt material. Typen var väl anpassad till ett rörligt liv och rymde 5–6 personer.

De flesta sysslor skötte man enklast utanför hyddan som matlagning, redskaps- och keramiktillverkning eller ibland slakt av jaktbyten. Fynden brukar därför påträffas utspridda över ett stort område och många eldstäder och kokgropar brukar förekomma pa samma boplats.

Stenredskap
Människorna använde många olika typer av redskap och verktyg. De tillverkades av sten, ben och trä. På de åländska stenåldersboplatserna har trä- och benredskap sällan bevarats så man vet väldigt lite om dessa. Däremot har många stenredskap hittats.

De finaste redskapen är slipade yxor och mejslar av sten. De vittnar om en stor skicklighet och ett stort tålamod vid tillverkningen. Redskapen blev effektiva när de skaftades. De slipade redskapen var värdefulla, om de gick sönder formades de ofta på nytt och återanvändes.

De vanligaste stenverktygen var endast grovt tillslagna. På Åland har nästan alla slagna redskap tillverkats av en porfyrart som kallas för ”ålandsflinta”. Den var ett bra alternativ till riktig flinta som saknas här. Tillgången på råmaterial för redskapstillverkningen var obegränsad.

Man bearbetade block och stora stenar. Först tillverkade man lämpliga kärnor som var råämnen för redskap. Sedan kunde man med hjälp av en knacksten slå ut avslag från kärnorna. På detta sätt tillverkade man snabbt många redskap som genast kunde användas. Formen var endast grovt tillslagen. Det viktiga var att redskapet hade en egg som var lämplig för sin uppgift.

Keramik
Fynden av tusentals krukskärvor visar att Långbergsödaborna var duktiga keramiker. Krukorna formades av lera och kärlväggen byggdes upp steg för steg. Kärlen var ofta dekorerade med mönster gjorda med olika typer av stämplar. Vanliga är gropar och dragna linjer. Ibland finns nagelintryck och man har till och med kunnat urskilja krukmakarens fingeravtryck. Krukornas storlek varierar från små ”äggkoppar” till sådana som rymde över 10 liter. De brändes över öppen eld eller i täckta gropar.

Kärlen hade många funktioner. De kunde användas för kokning, förvaring eller kanske som vattenbehållare. Vid matlagning placerades krukorna nära eldstadens glöd. Man kunde också lägga heta stenar i kärlen för att få innehållet att koka.

Keramiken används för att datera boplatserna. Krukornas form varierade och under stenålderns skilda tidsperioden ornerade man sina krukor på olika sätt. De äldsta krukorna är rundbottnade med en rik och varierad ornamentik medan de yngsta är flatbottnade med en enklare dekor.

Två olika kulturkretsar, kamkeramik och gropkeramik, dominerar den åländska stenåldern. Båda har uppkallats efter den speciella ornamentik, kamstämplar och gropar, som finns på deras krukor.

Långbergsöda i tiden
Att människor bott på Åland under stenålder blev känt i början av 1900-talet.Redan 1906 undersöktes delar av boplatserna vid Glamilders och Källsveden som ligger mitt i Långbergsöda by. Boplatserna högre upp i dalen upptäcktes och undersöktes i slutet av 1930- talet. Dessa visade att Åland varit befolkat 2000 år tidigare än vad man förut trott. En kronologi för boplatserna kunde fastställas från de äldsta längst upp i dalgången till de yngsta från bronsålder som ligger nere i dalen.

Sandtäkt har genom åren botat att förstöra boplatserna och deras närmiljö. Under 1970-talet gjordes omfattande undersökningar för att fastställa de kända boplatsernas utbredning för att freda dessa. Under senaste årtionde har flera boplatser upptäckts och inventerats och betydelsen av att bevara helhetsmiljön har poängterats.

Ålands landskapsstyrelse inköpte år 1990 stora markområden i Långbergsöda. Samtidigt slöts frivilliga överenskommelser med andra markägare om att upphöra med täktverksamhet och beakta fornvårdsintressen vid skogsbruk. Detta har skapat förutsättningar för att bevara både boplatserna och deras närmiljö för framtiden.

I dag kan man vandra längs kultur- och naturstigar och få mer information om bosättningen i Långbergsöda genom tiderna.

Fotnot: Texten på denna sida är hämtad ur skriften
Åländsk stenålder. En beskrivning av Långbergsödaområdet i förhistorisk tid (Mariehamn 1993)
av Marita Karlsson och Jan Storå.  Illustrationer: Anna-Maaret Pitkänen-Darmark.