LÅNGBERGSÖDA
Saltviks kommun

De äldsta spåren av mänsklig aktivitet på Åland har arkeologerna funnit i Saltvik, norr om byn Långbergsöda. Nu ligger platsen långt inne i skogen, högt över stranden, men då – för 6000 år sedan – var det en inbjudande havsvik. Människorna som byggde sina hyddor på stranden var sannolikt säljägare som hade sin egentliga hemvist på det som i dag är Finlands fastland. För att visa hur människorna levde på stenåldern har arkeologerna rekonstruerat delar av boplatserna i Långbergsöda.


Välkommen till Ålands stenålder
Visste du att de första människorna sökte sig ut till Ålands avlägsna skär för redan 6000 år sedan? De var jägare och fiskare som bodde på vad som i dag är det finska fastlandet. Det var säljakten som lockade ut dem på äventyrliga resor över det öppna havet. 100 kilometer rakt ut i det okända måste de söka sig för att nå fram till den lilla arkipelag som i dag utgör de högsta bergen på Åland. På de låga skären därutanför trivdes de välnärda och aptitretande sälflockarna som kunde förse jägarna med en stor del av den näring och det arbetsmaterial de behövde. Därute fanns kött, fett, hudar och ben. Att det sedan fanns gott om fisk, fågel och vegetabilisk näring i den lilla arkipelagen gjorde ju inte saken sämre. Sedan den tiden har landet höjt sig ungefär 60 meter och tusentals öar ligger nu utspridda där förr var öppet hav.

I dag ligger spåren av de första människornas bosättningar gömda långt inne i skogarna och kan vara mycket svåra att upptäcka. Det har gått mer än hundra år sedan man för första gången hittade en stenåldersboplats på Åland och sedan dess har man påträffat många fler över stora delar av fasta Åland. De första boplatserna man hittade var unika i Finland eftersom människorna som bott där tillhörde den gropkeramiska kulturkretsen som har sin hemvist i Skandinavien. Inga sådana fynd hade tidigare gjorts i Finland. Det var först på 1930-talet man påträffade boplatser med fyndmaterial från den östliga kamkeramiska kulturen på Åland. 

Stenålderns boplatser svåra att upptäcka
Stenåldersboplatser är svåra att upptäcka i terrängen. Några synliga spår i markytan brukar inte finnas utan allt ligger dolt i marken. Boplatserna i dalgången norr om Långbergsöda upptäcktes på 1930-talet när man grävde ett skogsdike och en stenyxa ramlade ur dikeskanten.

Den första boplatsen i Långbergsöda upptäcktes redan i början av 1900-talet. Under 1930-talet gjordes de första arkeologiska undersökningarna i själva dalen då åtta boplatser lokaliserades. Sedan 1970-talet har nya provundersökningar gjorts och i dag är 15 boplatser kända i området. Den stora koncentrationen av boplatser gör området helt unikt.

De flesta sysslor skötte man enklast utanför hyddan vid en eldstad. Man har hittat många eldstäder på boplatserna. Elden var mycket viktig. Den gav värme och behövdes för matlagning och keramiktillverkning. I området runt eldstäderna brukar också påträffas stenredskap och stora mängder stenavslag som är rester efter redskapstillverkningen.

Eldstädernas form och storlek varierar mycket. För att hålla glöden vid liv sparades den i gropar i marken. En stor del av matlagningen gjordes i stora kokgropar. Fisk och kött som sveptsin i näver eller liknande lades i en stenskodd grop tillsammans med heta stenar och glödande kol.

Under årtusendenas lopp har mycket information gått förlorad men genom jämförelser med nu levande jägarkulturer har vi fått en uppfattning om hur vardagslivet gestaltade sig i ett jägarsamhälle. Hur man tillverkade sina redskap, hur man tillvaratog jaktbyten, hur skinnberedningen utfördes, hur man lagade sin mat, hur man byggde sina båtar m.m.

Östra Jansmyra – Ålands äldsta boplats
Östra Jansmyra är en av de äldsta stenåldersboplatserna på Åland.för c. 6000 år sedan var detta platsen för ett säljägarläger. Läget var ypperligt. Säljägarna slog sig ner här på stranden i skydd av av de branta bergen. Från en källa i berget rann färskvatten och i närheten fanns goda fiske- och sälfångstplatser. Idag ligger stranden långt borta men vattnet sipprar fortfarande ur källan.

Arkeologiska undersökningar har utförts 1938–39, 1975 och 1990. De har visat att människorna kom hit österifrån. Det vet man utgående från den keramik som man hittat som kallas kamkeramik. Dessutom påträffade arkeologerna också stenredskap och rester av flera eldstäder och en hyddbotten.

Människorna som bosatte sig här livnärde sig av jakt, fiske och insamling av växter. Arkeologerna hittade också bronsålderskeramik som visar att platsen använts på nytt för 3000 år sedan. Bronsålderns människor hade får och har antagligen utnyttjat den då 3000 år gamla boplatsen som betesmark.

Ovanför markytan kan man idag inte se några spår av vare sig sten- eller bronsåldersmänniskorna men i jorden har historien bevarats. När boplatsen nu röjts fram har de växter gynnats som fanns här under sten- och bronsåldern. Nu används området som fårbete för att vårda miljön.


Orrdalskärrs stenåldersboplats
Orrdalskärrs stenåldersboplats i Saltvik är en av Ålands äldsta. Här slog sig jägare från Finland ned för ca 6000 år sedan och spåren av dem finns fortfarande kvar i form av härdar, keramik och stenavslag från redskapstillverkningen. Spår av boplatsen har påträffats på ett ca 70 x 90 meter stort område på båda sidor om vägen. Boplatsen ligger mellan 50 och 55 meter över havet. Vid den tiden gick två långsträckta vikar in mellan de två öar som utgjordes av Orrdalsklint och Långbergen. Den här boplatsen låg på en sandstrand inne i den norra viken.

De människor som vistades här tillhörde vad vi idag kallar den kamkeramiska kulturkretsen. De krukskärvor de lämnat kvar i marken hör till den tidigaste keramik som producerats i Finland. I Långbergsödadalen har påträffats ytterligare tre platser med boplatslämningar från samma tid.

Färden hit var lång och riskabel, man färdades över närmare 100 kilometer av obrutet hav. De här människorna har varit bland de första som nådde Åland. Det var också först nu som skyddade sandstränder började förekomma tack vare landhöjningen. Om jägare besökt arkipelagen tidigare hade stränderna varit betydligt ogästvänligare och eventuella boplatsspår vore idag svåra att lokalisera.

Kloddstugan – grottan vid stenåldersviken
När de första människorna slog sig ned på Åland för ungefär 6000 år sedan var platsen där grottan Kloddstugan ligger en brant och otillgänglig strand. Grottan vände sitt tomma mörka öga ut mot ett öppet hav som sträckte sig ända till dagens Sverige.

Dalen framför grottan skar på den tiden in som en vik med sandstränder som var skyddade för alla vindar utom de sydliga. Jägarna paddlade säkert ofta förbi nedanför grottan på väg till och från sin boplats inne i viken. Man har nyligen påträffat spår av deras aktiviteter över ett stort område i dalen men inga undersökningar har ännu företagits. Inne i grottan har de inte lämnat några spår men det är högst troligt att de har utnyttjat den.

Dalen framför grottan, Kloddalen, är en urgammal ”gravsänka” som under istiden plöjdes igenom av isen och fick en avrundad bottenform. De rasmassor med grova stenar som förekommer längs dalsidorna har släpats ned från klippkanterna av inlandsisen. Efter isens avsmältning för ca 10 000 år sedan har ett tjockt lager av sand och lösa jordarter avsatts på dalens botten.

Grottan har skapats i flera steg. Ett öst-västligt spricksystem skjuter in ett åttiotal meter i berget. Dess norra sida utgörs av den 8–9 meter höga, lodräta bergväggen till vänster om grottmynningen. Inlandsisen som rörde sig från nordväst till sydost gled tvärs över sprickan och bearbetade bergväggarna. Man kan se att sprickans sydvägg, ”stötsidan” är starkt nednött och i sin övre kant mera sönderbruten än den norra.

Urholkningen av grottan skedde sedan troligen i huvudsak under dess marina skede, för ca 8000–9000 år sedan. Under flera hundra år gav havsvågorna i takt med landhöjningen i tur och ordning klyftan, grottan och terrängen nedanför ett utseende som närmade sig de nutida förhållandena.

Grottan är 2,70–2,90 m bred, största höjden är 3,45 m och djupet till inskriptionen KLODDSTUGAN 7,10 m.

Traditionen berättar att rövare en gång i tiden skall ha huserat i grottan. I juli 1507, under unionsstriden mellan Sverige och Danmark, härjade den danske kaparen Sören Norby på Åland, intog Kastelholms slott och brände 120 hemman på östra och norra Åland. Enligt traditionen skall två familjer då ha sökt skydd undan fienden i grottan.

Lästips

• Åländsk Stenålder. En beskrivning av Långbergsödaområdet i förhistorisk tid.
  Av Marita Karlsson och Jan Storå (1991).
  Utgiven av Arkeologiska sektionen vid Ålands landskapsstyrelse i skriftserien Sevärt nr 1.
  Finns att köpa i de åländska bokhandlarna.

Tillbaka till Sevärdheter