MÅNADENS FÖREMÅL 2006

OKTOBER

När rummen ännu lystes upp av talg- och vaxljus var ljussaxen ett viktigt redskap. Veken förbrändes inte i samma takt som ljuset utan måste knipas av med jämna mellanrum. Annars kunde ljuset börja ryka och lukta illa. Veken kunde också falla ner och bli en brandfara. När sterinljusen med självförbrännande veke infördes behövdes inte ljussaxarna lika mycket längre. Men enklare ljus användes länge vid sidan om stearinljusen som blev vanligare mot slutet av 1800-talet.

I Ålands museums samlingar finns ett tjugotal ljussaxar. De flesta är hemsmidda eller gjutna av järn. Men det finns också några av mässing som ljussaxen på bilden. Den köptes in på 1960-talet från Korsö i Brändö. Utseendet på saxarna förändrades inte så mycket under användningssåren, men i slutet av 1700-talet tillades små fötter. Dessa gjorde att ljussaxarna inte vilade direkt på underlaget längre. I behållaren på sidan uppsamlades vekstumparna.   

Tillbaka